”Ännu en gång är det dags, vi samlas här ikväll för att fira den underbara Valborgsmässoafton. Traditioner är ju för det mesta helt självklara för oss, särskilt om det är våra egna traditioner. Men jag är ju, som ni vet, uppväxt i lite olika länder och har ibland varit förvirrad hur allt egentligen hänger ihop.  

Men tack vare internet kan jag nu utan problem hålla tal om Valborg, fast det inte firas i Schweiz, till exempel. Jag har förresten inte googlat hela talet, ifall nån undrar… Men  jag har hittat det här: Högtiden valborg har länge varit mytomspunnen. Förr i tiden trodde många att natten till första maj var en magisk natt och tidpunkten för häxsabbaten. Man trodde att det var då häxor flög på kvastar och att övernaturliga väsen festade med djävulen. Folk tände därför stora brasor i det fria för att skydda sig och hålla häxor och annat trolltyg på avstånd. 

Så det är alltså därför vi samlas här ikväll… Personligen är jag inte särskilt rädd för just häxor, men det finns ju lite att välja på vad man vill vara rädd för nuförtiden, så det kan inte skada att tända den här brasan. 

Så brasans ursprung är utredd…  men när jag tänkte efter och skrev det här talet, kom jag på att jag också är lite förvirrad när det gäller den lokala traditionen pajbufé. Enligt komikern Johan Glans, är det ju så att det som kännetecknar en svensk högtid är att man äter sill – ja, man äter sill vid jul, vid påsk och vid midsommar. Och drycken är ju också lite återkommande… julmust, påskmust… och resten pratar vi inte om, utan ställer diskret under bordet, det är också en gammal svensk tradition. 

Men valborg då? Varför äter vi inte sill, och var får man tag på valborgsmust? Jag har frågat google – och frågat Bengt, vilket brukar vara det mest effektiva när det gäller Gåsbornsfrågor, men det är inte lätt att hitta ett svar. Men om jag ska våga göra en egen analys på det här med pajbufé, så äter vi ikväll paj och inte sill, för att Gåsborn en by där vi hittar på nya traditioner, och vi gör det stup i kvarten. Allt som görs en gång riskerar nämligen att bli en tradition, och man förväntar sig att det ska hända igen, regelbundet, och över många år framåt. 

Behöver ni fler exempel för att bli övertygade? 

Om vi tänker på älgjakten, en av våra starkaste traditioner, så är det ju så att alla som har varit med en gång, bör vara med livet ut. 

Eller så var det nån som kom på att man skulle samlas i sockenstuga för att dricka kaffe klockan 7, nu blir det nog väldigt svårt att sluta med den traditionen. 

Samma sak gäller onsdagsträffar i Klintgården, det känns vid det här läget som att de har pågott sen urminnes tider, men så är det ju inte riktigt kanske… 

Och listan med mysiga traditioner bara fortsätter, när man tänker efter: bäckracet, tipspromenader, fisketävling, minitriathlon. Jag misstänker att Carl och Carros barnbarn nog kommer att få organisera Gåsborns Minitriathlon. 

För att runda av vill jag skicka med en liten önskan: låt oss upprätthålla den här traditionen av att hitta på traditioner, för det som förenar oss som bor här, över generationerna, er som är födda och uppvuxna i byn, er som är nyinflyttade, och oss som flyttar tillbaka, det är våra många, delvis urgamla, och delvis helt nya och överraskande Gåsborntraditioner, som gör att den här byn är så trevlig att bo i.

Tack så mycket, jag önskar glad valborg!”

Rebekka Edlund, Gåsborn, 30 april 2022